Jag orkar inte bry mig, inte alls, om någonting. Livet glider undan, iväg och jag hinner aldrig ta ett ordentligt tag.
Steg in i det nya Finland idag, en solig vårdag fylld av ekande skratt och allvarliga diskussioner i en enda röra av glada färger blandad med nerspydd grå färg. Jag ser ingenting klart, ser inga förändringar, men jag känner dem så väl. Kanske är det bara jag, men det gör mig rädd, så osäker. Kan inte njuta av solen så mycket som jag har lust med och det gör ont.
Systern säger att en ny Hitler-karaktär är på benen och att vi tillsammans med invandrare och homosexuella kommer att bli inlåsta på Åland i någon form av koncentrationsläger. Med ”vi” syftar hon på finlandssvenskarna. Hon säger att den Finländska idealpersonen är vit i hyn med blont hår och blåa ögon nu, vi ska älska det motsatta könet och prata finska. ”Synd” säger hon och rycker på axlarna, axelryckningen är sarkastisk, motvillig. Jag ser den lilla rädslan så tydligt i hennes ögon och hennes ryggtavla är så mycket spändare än vanligt. Hon kan inte riktigt förmå sig att le och jag blir rädd, aldrig blir jag så rädd som när jag inte kan stötta mig på henne och hon inte kan försäkra min trygghet och prata bort min oro med sina välgenomtänkta förklaringar. Jag har alltid förlitat mig på hennes kunnighet, så vad gör jag nu? Hon har ju inget att säga, allt det hon säger får mig att sjunka ännu djupare ner.
Jag skyller på att jag är liten och tittar åt andra hållet, tyvärr så fungerar det inte så. Jag knuffar sannfinländarna dit bak i huvudet och vänder mig om, möts av globala uppvärmningen och faller ihop. Igen, jag är för liten, ung, låt mig vara ifred! Sätt inte denna börda på mina axlar, inte än, jag har inte fått leva än. Låt mig få leva, bara för en stund. Men jag ska inte få leva, jag ska fatta, jag ska lära mig i ung ålder så att jag sedan kan göra skillnad när jag blir äldre eftersom att jag då vet allt, allt som jag behöver veta för att göra skillnad. Jag kryper ihop på golvet och känner tårarna stiga, vad ska jag göra med all denna information i mitt unga huvud? Jag vägrar tro på förändringen som kanske ska komma, kanske? Vad ska jag göra med ett ord som kanske? Det säger mig ingenting, kanske hjälper inte alls. Du kan inte säga att allt säkert blir bra, att allt kanske ändå ordnar sig. Det går jag inte på, SE PÅ MIG! Jag ligger ihop-kurad på golvet och gråter eftersom jag är överbelastad och du säger kanske, kanske hjälper inte alls. Jag vill inte göra skillnad, jag vill leva, men hur ska jag kunna göra det när jag inte vet vad det betyder?
Värden har plötsligt blivit en så väldigt otrygg plats att befinna sig i, hur gick det till? Jag saknar de små problemen som inte alls syns i detta nu. Jag flyr utan att veta vad jag flyr ifrån, vet aldrig varför jag springer, men jag fortsätter springa. Rädslan slår till igen när jag känner igen mig i vad jag läste för flera år sedan, Per Nilsson skrev om tonåringar som tappade livslusten och rysningarna klättrar upp för ryggraden på grund av hans klarsynthet. Jag skriker i tystnad och ber rösterna i mitt huvud att sluta debattera, orkar inte lyssna på de uppjagade tonfallen som aldrig kan enas om något. Jag gör något dumt och flyr från de som står nära, de pratar för mycket allvar och jag försöker hålla fast vid mina principer om att jag är en fri person. Jag är inte en fri person, men jag vill gärna tro det. Vad gör man när man blir rädd för de som står en nära? Det är därför jag flyr. Jag gillar inte avundsjukan och känslan av att vara värdelös, men ger det mig rätt att gå? Jag går dit jag känner värme och glädje, även om den kanske är inbillad, påhittad från min sida bara för att jag så gärna vill känna den, den får mig att må bättre, den får min att känna mig betydelsefull.
Jag stiger upp från golvet, torkar tårarna från kinderna, sträcker på ryggen och tar några prövande steg mot dörren. Golvet håller, jag faller inte. Så jag går ut i vårvärmen och solskenet, den dunkla hopplösa känslan känns så väldigt felaktig och tårarna som försöker tränga upp gång på gång verkar komma vid ett så konstigt tillfälle. Värden är så vacker, så god till synes så hur kan den vara så ful i tv-rutan? Hur är det möjligt? Hur kan den låta så bedrövlig i radion och vara så vacker i ipodden?
Om jag sätter på mig de färgglada kläder som jag är van vid, sätter musiken i öronen och cyklar iväg i solskenet då kommer leendet av sig själv och det är också äkta, om jag umgås med människor jag älskar och låter mig vara ung och omedveten av det som pågår runt i värden då är jag lycklig. Men jag är uppväxt med att det är fel att inte bry sig, man ska alltid bry sig. Annars är man en dålig medmänniska, så därför knager det alltid, jag kan inte låtsas vara omedveten hur länge som helst. Och som jag lärde mig för länge sedan så är vi aldrig lyckliga många stunder i taget, olyckan slår oss alltid på käften när vi som minst anar det. Det är därför vi blir chockade och faller. Man får inte behålla lyckan som sin egen och man kan inte tvinga den att komma tillbaka, men den kommer alltid tillbaka när man låter den komma av sig själv.
Jag kan inte vara säker på att min lycka är verklig, jag kan aldrig vara säker på om mina leenden inte är falska. Jag vet inte om jag är ett enda färgglatt skal med en sörgig grå massa inuti, jag känner mig inte själv på dom fronterna. Jag kan inte vara säker på vad som ska hända i framtiden, om tiderna blir dåliga eller bra. Jag kan inte vara säker på om jag får leva det liv jag söker efter eller om jag kommer göra skillnad i värden. Men jag är helt säker på att jag hatar när du säger kanske och får mig att tappa hoppet, jag hatar när du ser på mig och inte förstår. Men jag älskar dig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar