Hjoo, så jag önskar att jag hade filmat hela kvällen
faktiskt, gömda kameran, gömd i mitt halsband. Hade suttit och tittat på den
filmen gång på gång på gång. Det hade verkligen inte varit dumt, då hade jag
kommit ihåg hela kvällen, varje ord. Hatar att inte komma ihåg eftersom jag
inte vet hur lång tid det går innan jag får något nytt att komma ihåg.
Han borde inte finnas, den killen, folk som han existerar
inte. Eller kanske de gör i hans värld, inte i min. Inte nära på. Han säger som
jag alltid har tänkt, passade inte in där, fanns inget som intresserade mig,
inget som betydde något på riktigt. Jag var för gammal och för ung. Liksom jag,
är han säker på allt han är osäker på. Får mig att undra om det är precis så
det ska vara, att det är alla andra som gör fel, vi som gör rätt.
Kanske lurar han ur mig saker som jag inte vanligtvis
berättar, men det gör ingenting, vi känner inte varandra och ingen kommer att
fråga honom om mig. Han är redan van, vid att folk säger det de säger. Han tänker
knappast något extra på det jag hasplar ur mig, eftersom han har en miljon
vänner.
Han lyssnar, så jag berättar.
Mitt i allt tittar jag ut över vattnet, tänker att jag inte
borde vara här, med killen som inte borde existera. Vänder blicken mot honom och
ser verkligen på honom, som om jag
förväntar mig att hela scenariot ska försvinna framför ögonen på mig. Undrar om
jag verkligen fattar att det här händer. Försöker suga i mig och memorera scenariot
ifall det försvinner för det borde inte hända, det är orealistiskt. Fan hela
Åland är orealistiskt, den röda asfalten, det gula ljuset från gatulamporna och
höstkylan i sommarvärmen. Sådant här händer aldrig mig. Såhär ser inte mitt
Finland ut.
Han är sin alldeles egen, det är den finaste egenskap du kan
få skulle jag tro. Vill bli sådan själv, har inte riktigt kommit dit ännu, å
andra sidan har han haft mera tid på sig, jag är fortfarande liten. Jo visst,
jag börjar ju gymnasiet nu, då är man ju inte längre super liten. Men i jämförelse
med honom, vad han har hunnit med, är jag liten.
Vi pratade om allt jag kan minnas och har glömt bort. Min
klänning gick sönder och jag frös om fötterna. Vi satte honung i kaffet och det
var gott. Kan inte annat än tacka för
kvällen, sätta honung i mitt kaffe och vara satans nöjd över Åland-helgen som
givetvis var alldeles för kort och hotas att suddas ut i dimman. I dimman där
jag alltid förlorar gammalt och finner nytt.