Just some poems by Emelie Autumn

Rant 1  http://www.youtube.com/watch?v=uzcfKq2Xb4Y

Space  http://www.youtube.com/watch?v=_J4U-RqoG0s

If you could only know  http://www.youtube.com/watch?v=WXpa4xqfSNM

Try my best  http://www.youtube.com/watch?v=SW7msFlqvZs

Never tasted tears  http://www.youtube.com/watch?v=J9ygQgs4YzI

Dikterna är tagna ur hennes diktsamling "Your suger sits untouched" som innehåller 46 dikter och gavs ut 2005. Emelie skrev dem när hon var mellan 13 och 18 år gammal.

På Åland känns allt utom polisbilarna som södernlandet

Hjoo, så jag önskar att jag hade filmat hela kvällen faktiskt, gömda kameran, gömd i mitt halsband. Hade suttit och tittat på den filmen gång på gång på gång. Det hade verkligen inte varit dumt, då hade jag kommit ihåg hela kvällen, varje ord. Hatar att inte komma ihåg eftersom jag inte vet hur lång tid det går innan jag får något nytt att komma ihåg.

Han borde inte finnas, den killen, folk som han existerar inte. Eller kanske de gör i hans värld, inte i min. Inte nära på. Han säger som jag alltid har tänkt, passade inte in där, fanns inget som intresserade mig, inget som betydde något på riktigt. Jag var för gammal och för ung. Liksom jag, är han säker på allt han är osäker på. Får mig att undra om det är precis så det ska vara, att det är alla andra som gör fel, vi som gör rätt.

Kanske lurar han ur mig saker som jag inte vanligtvis berättar, men det gör ingenting, vi känner inte varandra och ingen kommer att fråga honom om mig. Han är redan van, vid att folk säger det de säger. Han tänker knappast något extra på det jag hasplar ur mig, eftersom han har en miljon vänner.

Han lyssnar, så jag berättar.

Mitt i allt tittar jag ut över vattnet, tänker att jag inte borde vara här, med killen som inte borde existera. Vänder blicken mot honom och ser verkligen på honom, som om jag förväntar mig att hela scenariot ska försvinna framför ögonen på mig. Undrar om jag verkligen fattar att det här händer. Försöker suga i mig och memorera scenariot ifall det försvinner för det borde inte hända, det är orealistiskt. Fan hela Åland är orealistiskt, den röda asfalten, det gula ljuset från gatulamporna och höstkylan i sommarvärmen. Sådant här händer aldrig mig. Såhär ser inte mitt Finland ut.

Han är sin alldeles egen, det är den finaste egenskap du kan få skulle jag tro. Vill bli sådan själv, har inte riktigt kommit dit ännu, å andra sidan har han haft mera tid på sig, jag är fortfarande liten. Jo visst, jag börjar ju gymnasiet nu, då är man ju inte längre super liten. Men i jämförelse med honom, vad han har hunnit med, är jag liten.

Vi pratade om allt jag kan minnas och har glömt bort. Min klänning gick sönder och jag frös om fötterna. Vi satte honung i kaffet och det var gott. Kan inte annat än tacka för kvällen, sätta honung i mitt kaffe och vara satans nöjd över Åland-helgen som givetvis var alldeles för kort och hotas att suddas ut i dimman. I dimman där jag alltid förlorar gammalt och finner nytt.